the difzi blogg

Järkamninernas dag. En Djurgårdare ger aldrig aldrig upp...

Sitter och tittar på det blickande tecknet, känner hur hjärtat slår i takt med den. Adlerarinet är än på topp efter matchen. Samtidigt som det svider. Förlust. Vi hade ledning. Vi hade möjligheten. Vi tog den inte... MEN vi slutade aldrig att kämpa, varken på läktaren eller isen.

Järnkamninernas stor satsning fick godkänt, det var riktigt bra drag på läktaren även om jag trodde att de skulle bli större med 2600 man i klacken. Det bästa av allt var spelarnas tack. De värmer i denna kylas stund.

Sprang in i en full Djurgårdare på vägen hem, vi började diskutera matchen, han höll inte med mig om att vi hade gjort en bra match. Har svårt att säga att vi gjorde en dålig match, trots att HV hade de största övertaget, vi yrrade runt som höns ibland, gjorde tabbar som man bara inte får göra, men på ett sätt var det en bra match. Eftersom vi reste oss efter tabben, försökte på nytt om och om igen. Att matchen skulle bli tuff visstes redan innan och bekräftades 10 sekunder in på matchen. Men vi kämpade. De är bland det viktigaste. Även om vinst egentligen är viktigare så vi slipper kval.

Vi förlorade. MoDo vann sin. Jumboplats igen. Det ser riktigt illa ut, men hoppet har inte lämnat mig. Slutspel? Mirakel. Ingemansland en möjlighet.
För en Djurgårdare kvalar ALDRIG.

Väl möt och på återsende till nästa match.
Fortsätt kämpa så klarar vi detta.